Jag har oroat mig ganska mycket över ett stipendium som SIDA delar ut två gånger om året och som ALLA som ska skriva en C- eller D-uppsats utomlands vill ha & skulle gå över lik för - Minor Field Studies stipendiet (MFS). Det är nu 9 dagar kvar tills ansökningen ska vara inne & jag har kommit en helt OK väg på min ansökan fastän jag bestämde mig för någon vecka sedan att jag faktiskt skulle ansöka (var fast bestämd på att inte söka då jag inte hade en kontaktperson i Kambodja, något som man måste ha för att få ansöka). För att göra en lång procedur kort - jag har känt på mig ganska länge att jag inte kommer få stipendiet. Det är hård konkurrens, det är få stipendier & jag har inte lagt ner den tid som jag velat lägga ner på min ansökan. Det suger.
Så, dagens insikt - jag ska försöka (för någonstans inom oss alla finns en liten jävel som heter hopp) ställa in mig på att jag kommer faila MEN jag ska fanimej ge allt jag har på den här ansökan under den korta tiden jag har kvar. Då kan ingen (speciellt jag själv) säga att jag inte har försökt. Besvikelsen kommer såklart vara FETINGSTOR om jag inte får det, men då kan jag åtminstone säga "bättre lycka nästa gång, nu ska jag gå & dränka min besvikelse i cola".
Det här är faktiskt ett ganska optimistiskt inlägg även om det kanske inte verkar så. Jag känner mig ganska tillfreds. Så för att lämna er med ett leende så bjuder jag på humor.
Just go girl!
SvaraRadera